Midénius

Nu är det lite svårt att skriva med en hand men jag skall göra mitt bästa, för jag måste tömma hjärnan på bloggen lite.

Fredagen den 7 oktober cyklade jag omkull när jag var på väg hem från skolan, och slog mig så illa att jag inte kunde röra vänster arm. Det blev att åka ambulans in till sjukhus, (stort tack till ALLA fina människor som stannade och såg till att jag var okej) där de kollade så allt var okej. Fick genomgå röntgen utav rygg, axel, armbåge och hand för att hitta eventuella skador. Till min stora lycka fann de ingenting så efter att ha lovat att stanna hos min mor blev jag ivägsläppt från sjukhuset samma kväll.

Hela kroppen reparerade sig helt ok, med undantag från armbågen och handen som jag fortfarande inte kunde röra – det var omöjligt för mig att både böja och sträcka ut den och smärtan var otrolig.
Veckan därpå fick jag plötsligt ett telefonsamtal från ortopedläkaren jag träffade på akuten, och han berättade att de var oroliga för att båtbenet i handen skulle vara skadat och han ville röntga igen för säkerhets skull. Jag berättade då om armbågen och han sa att de kunde röntga den också igen.
Dagen efter åkte jag ner till akuten där en fantastiskt snäll läkarstudent med handledare undersökte mig, jag röntgades igen och – HOPPSAN min armbåge är bruten?! Tydligen är ett ben i överarmen av nere vid leden och det är därför jag inte kan böja den och har så sjukt ont.
Gällande båtbenet blev jag informerad att de inte såg något MEN att det är svårt att se på vanlig röntgen så de ville att jag skulle genomgå scintigrafi vilket innebär att man får en spruta med lätt radioaktiv vätska i armen som på bilder ska visa om det är en fraktur.

Sagt och gjort, i fredags gjorde jag denna scintigrafi, lallade runt på sjukhuset från 11 till 16 innan jag till slut fick ett glatt besked från en TREDJE läkare att ingen fraktur syns och att jag ej behöver vara orolig. Toppen! Full av glädje ringer jag runt till nära och kära och berättar den glada nyheten. Endast armbågen vi väntar på skall läkas.

Måndag, och än en gång ringer mobilen från skyddat nummer och läkare 3 informerar mig om att på dagens röntgenrunda (då alla röntgenläkare går igenom senaste bilderna) så har en utav läkarna tyckts sig sett en förändring på båtbenet som bör undersökas närmare. Jag skall inom kort få en ny kallelse, denna gången ska det göras en datortomografi utav handen.

Alltså, snart två veckor har gått sedan cykelolyckan och jag vet ännu inte om båtbenet är brutet eller inte. Det enda jag vet är att handen gör sjukt ont och jag kan inte göra ett skit.

Dessutom, min ANDRA läkare sa att armen skulle gipsas om efter ca en vecka när svullnaden gått ner. Nu sitter gipset ganska löst, skaver runt handleden och armen känns inte alls stabil. När jag frågade tredje läkaren om detta sa han att det inte gjorde någonting om gipset inte var stabilt – men om båtbenet nu är i fara är det väl viktigt att gipset sitter rätt? Jag tjatade på honom och han sa att när jag fått tid för ny röntgen kan jag ringa ortopedmottagningen på sjukhuset och få armen omgipsad om jag vill. Tack.

Så, kort och gott – min tro på Växjö Centrallasarett har fått sig en törn. Jag vågar inte längre lita på deras besked och framtiden känns ganska oviss. Ska jag vara gipsad två veckor till, eller flera månader? Vet inte. Inte heller har jag en specifik läkare att vända mig till utan får träffa en ny varje gång – fast det är väl så det är när man (av någon underlig anledning) blir kallad till akuten och inte ortopedmottagningen.

Slut på gnäll. Glad onsdag på er!